Var normal. Helt normal. Ha normala kläder, normalt smink, normal stil. Säg normala saker, gilla normala saker. Var normal. Stick inte ut; var inte jobbig, överduktig och äckligt pluggig. Ta kontakt; var öppen, fördomsfri, vänlig, glad och vanlig. Lyckas denna gång.
Det är Agnes plan när hon flyttat från Stockholm till Umeå och ska börja andra året på gymnasiet. Ingenting får gå fel den här gången. Det ska inte finnas någon Natalie som kan anmärka på allt hon säger och har på sig. Hon ska vara normal och prata med alla och bli omtyckt.
Hon får en bra start, killen Adam som bor i samma parhus går i samma klass, och redan innan skolan hunnit börja efter sommarlovet har Agnes träffat de flesta av Adams vänner och klasskamrater. Men planen lät lättare i tanken än den är i praktiken. Hur har man normala kläder när man inte vet vad som är normalt i Umeå? Hur säger man normala och roliga saker när man umgås med folk man inte känner men som känner varandra och har en massa inside jokes? Hur blir man omtyckt?
Agnes inser snabbt att det inte är så enkelt att träffa folk man trivs med, och hon saknar sina vänner från högstadiet. Med dem var det ju alltid så enkelt att umgås, man behövde inte tänka igenom allt man skulle säga eller fundera på vad de tyckte om en. Att umgås med nya människor är utmattande, och helst av allt skulle Agnes tillbringa all sin fritid på sitt rum, men så får man inga vänner, det vet hon.
Jag tror aldrig jag känt igen mig så i en karaktär som jag kände igen mig i Agnes, även om jag själv inte har varit utan vänner eller flyttat till ett helt nytt ställe. Johanna skriver väldigt beskrivande om hur det är att gå i gymnasiet, om stressen som alltid finns där och hur jobbigt det kan vara att balansera det sociala livet med skolarbetet. En av de bästa ungdomsböckerna jag läst på länge.
– Sara
Sök/reservera boken: Johanna Lindbäck: Tänk om det där är jag